Nu finns du inte mer min älskade vän, inte här. I mitt hjärta finns du fortfarande och kommer alltid att göra. Din själ har vandrat vidare mot nya äventyr. En vacker dag, då ses vi igen det kommer att bli den vackraste dagen. Jag önskar så att jag fick klappa dig en sista gång, känna din varma mjuka päls mellan mina fingrar.
Det var länge sedan vi fick se solen men idag var det den vackraste blåa himlen. Solen sken som den varmaste vårdag och morgonen bjöd på den skäraste himlen. Då tog vi vår sista promenad, min allra bästa vän och jag. Vi tog farväl…
Klockan nio var vi på veterinärstation. Vi lämnade River i bilen och gick in och talade om att vi var där, vi betalade och lämnade praktiska uppgifter. Efter en stund fick vi komma in, vi ville prata lite med veterinären innan, vi ville se om det fanns en chans till fortsatt bra liv. Hon visade oss röntgenbilden och förklarade hur det låg till, hon ville inte pressa på oss något beslut men innerst inne så visste vi att det här var det enda rätta för River. Han skulle inte bli bättre. Hon sa att vi skulle vara glada att han varit så pigg. Hade han fått diagnosen när han var två hade han fått gå på smärtstillande hela livet och då hade man varit medveten om att det en dag skulle ”bryta ut”. Veterinären var jättebra, hon förklarade hur allt skulle gå till och förstod att det här var svårt för oss. Vi frågade om vi kunde göra det i bilen… men då en del hundar blir lite vaktiga av den första sprutan, allra helst på ”hemmaplan” så tyckte hon att det var bättre att göra det inne. Först skulle han få en lugnande spruta och sedan skulle han få en överdos av sömnmedel. Då stannar hjärtat.
Vi hämtade River, hans fäll och hans gosedjur. Hans svarta kisse, som han haft sedan han var liten, den har förövrigt blivit grå precis som River.
När vi kom in så gömde River huvudet under min jacka, han darrade som ett asplöv, som han alltid gör hos veterinären. Han fick den första sprutan och vi satte oss på golvet i ett hörn med River emellan oss på fällen. Veterinären släckte ned och gick ut. River lade sig ned och vi kände att han blev tröttare och tröttare, tillslut slutade han att skaka. Han försökte resa sig upp två gånger men orkade inte, han lade huvudet i mitt knä, slickade mig på handen och slickade bort mina tårar, precis som han alltid brukar göra. Vi satt där… det kändes som en evighet. Vi grät och klappade vår vän. Efter tio minuter kom veterinären tillbaka, hon band en liten rosett runt nosen för säkerhetsskull men River bara tittade på henne. Sedan satte hon fast nålen som hon skulle injicera sömnmedlet med… det här är det värsta psykiskt jobbiga jag varit med om. Vi satt där på golvet med River emellan oss och han hade sin älskade kisse vid sin nos. Veterinären sa att vi skulle vara glada över alla friska år vi fått med honom. (River har bara varit till veterinären en gång tidigare, i medicinskt syfte.) Jag kände hur tung River blev och vi sa adjö. Skötaren som var med var så snäll, hon gav både matte och husse papper att snyta sig med och klappade om oss. De gick ut och vi fick stanna kvar en stund för klappa om River och säga Hej då.
Jag tog farväl av min underbara River.
Efter en stund kom skötaren tillbaka, hon hjälpte oss att lyfta upp honom på bordet. – Lilla gubben sa hon. Klappade om honom och frågade oss om vi ville stanna kvar en stund till. Vi valde att gå…
Resten av dagen har vi bara varit, åkt bil, gråtit, pratat minnen och jag har allra helst försökt förstå. Försökt förstå att River inte kommer att komma till mig i natt och buffa mig i sidan för att få komma in under täcket, han kommer inte att slicka bort mina tårar fler gånger. Han finns bara i mitt hjärta nu…
På eftermiddagen när vi skulle hämta barnen så är det första Tilde frågar när hon kliver in i bilen. - Är River med? Nej svarar vi… - han är hemma säger Towe… nej inte det heller svarar vi. Vart är han då? Frågar Tilde. Vi säger att vi måste berätta något när vi kommer hem. Sedan sägs inget mer på hela resan hem. När vi kommer hem kryper vi upp i vår säng. Stefan böjar berätta, Tilde lyssnar och säger ingenting men man ser hur hon tänker. Stefan förklarar att River har fått komma till himlen nu, där han inte har ont längre. Då kommer en tår från Tildes ena öga, då säger hon: - Han är på kontoret, han är på kontoret, han är på kontoret!! Nej han är inte där svarar vi. Då förstår hon och då kommer tårarna, hon gråter och gråter och vi säger att det är okej att vara ledsen. Towe klappar om sin storasyster och säger att River är i himlen nu… men hon förstår ju inte. Sedan springer Tilde iväg... vi låter henne vara en stund men hittar henne sedan på kontoret sittandes bredvid den madrassen River har fått under vårat skrivbord. Hon sitter där på stolen med sin kanin i famnen, ledsen. Vi går tillbaka till sängen och vi visar dem ett par böcker som vi lånat på biblioteket. Stefan läser hela boken tills sista sidan. Där läser han första raden och sedan går det inte mer. Då får jag boken och jag läser en rad, sedan går det inte mer för mig heller… men efter en paus fortsätter jag:
”Nu vet du mer än vi herr Muffin. Nu vet du vad som händer när man dör.
Visst är det så att antingen är döden en vila och då är döden ingenting att vara rädd för. Eller så förs man någonstans till ett evigt liv och lever där i lycka. Och då är döden något att längta efter! Varför skulle man vara rädd för döden? Visst är det så herr Muffin, du som vet?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar