Baksidan av husdjur

Ett husdjur blir som en familjemedlem, älskad av alla.
I går tog vi det tunga beslutet för att avliva Selma, vår underbara katt.
Hon har varit vår huskatt sedan 7 ½ år tillbaka. Jag minns så väl när jag och Tilde (då två år) åkte och hämtade henne ute på landet i Orrviken, Jämtland.

En mysig liten tuss, den sista i kullen. Sköldpaddsfärgad som hon var så ingick alla de typiska egenskaperna, bestämd, inte speciellt kelig och lekfull. Älskade att busa med hundarna, stora som små. Lurpassa och hoppa upp framför dem bakom något hörn.

Selma klarade inte av vår flytt, trots att hon varit en katt som vi kunnat ta med överallt och som alltid kommit tillbaka oavsett vart vi varit och släppt ut henne. Hon började protestera när vi började packa lådorna i lägenheten genom att göra ifrån sig på de mest märkliga ställen. Jag visste egentligen redan då att något inte var rätt och jag förstod också att det inte var medicinskt. Men vill man alltid förstå?

Beteendet fortsatte och innan jul ringde jag veterinären och frågade vad vi kunde göra. Vi fick en del tips som vi provade men som inte hjälpte. Så i går åkte vi till veterinären för att göra en undersökning, jag ville så gärna ha en annan förklaring även om jag visste att så var inte fallet. Jag ville försäkra mig om att det inte var medicinskt... efter en stunds diskussion med en väldigt fin och trevlig veterinär beslutade vi oss för att Selma fick somna in.

För ganska exakt för fyra år sedan i januari fick River somna in. Nu har han sällskap igen av Selma...